Min älskade lilla Junielle som nästan skrämde livet ur mig i torsdags. Vi hade lämnat Noelia på förskolan som vanligt och Junielle sitter vid matbordet och äter frukost, precis som vanligt. Vänder ryggen till några sekunder, vänder mig om och ser att hon står upp på stolen, och innan jag hinner fram ramlar hon bakåt och pladask ner i golvet, med bakhuvudet först.
I ren panik tar jag upp henne, hon skriker inte, hon får ingen luft. Ögonen rullar bakåt så man bara ser ögonvitan och jag nästan skakar om henne tills hon till slut börjar skrika. Sätter mig ner med henne i knät och då svimmar hon av. Jag hinner tänka nu dör hon och börjar samtidigt ringa 112. Efter 4!!!!!! minuter står ambulanspersonalen i vår hall och lugnar ner oss, kollar till Junielle som redan hunnit piggna till och sen får vi packa ihop lite saker och åka in med ambulansen till sjukhuset för 5 timmars observation med kontroller varje halvtimme. Som tur är var det bara hjärnskakning denna gång och Junielle var redan sitt glada vanliga jag när vi kom fram till sjukhuset och tyckte det var riktigt spännande med alla läkare.
Själv mådde jag riktigt dåligt, det är inte klokt vad mycket man hinner tänka på så få minuter. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag faktiskt utan att tveka en sekund tog fram telefonen och ringde. Det är någonting jag aldrig riktigt trott jag skulle klara. Tänker att man kanske skulle gripas av alldeles för mycket panik så man inte kan tänka klart över huvudtaget, men det var liksom det första jag gjorde, precis det man ska, ring hellre en gång för mycket än en gång för lite! Världens största eloge till ambulansen som kom så otroligt fort, jag hade ju inte ens hunnit lägga på luren med 112 innan de stod i hallen.
Jag har drömt mardrömmar varje natt sedan dess, man kan ju inte låta bli att klandra sig själv, tänk om jag inte vänt mig om, tänk om tänk om tänk om….. Samtidigt så vet jag hur snabba de små är och jag är bara en helt vanlig mamma. Junielle är en riktig klätterapa som drar fram stolar och klättrar upp till t.ex. diskbänken. Noelia var inte alls sån! Jag är otroligt glad, och lättad att det gick så bra som det gjorde. Tänk om vi hade haft kvar det gamla klinkersgolvet på undervåningen istället för det mjuka laminatgolvet som vi har nu, skulle inte ens vilja veta hur det kunde ha gått då! 🙁
Hon mår bra och jag börjar repa mig med, i helgen har jag dock varit världens hönsmamma och trott jag ska få en hjärtattack varje gång hon rört sig i stort sett, nerverna börjar dock lugna sig nu! Min älskade lilla Junielle och hennes lilla bästis, kusin Alma drygt en månad gammal. Kärleken som lyser i hennes ögon när hon får se henne. Det ska hållas och kramas och det blir ren och skär avundsjuka om någon annan håller i henne! 😉
Var rädda om er! ♥︎
Min som ramlade ner för våran säng när han var 2 år, blev ledsen men fick ingen bula eller blåmärke. Allt var som vanligt på förskolan men sen på eftermiddagen märkte vi att han vinglade väldigt mycket så vi åkte in till akuten där det gjordes massa undersökningar & magnetröntgen. Var så jäkla rädd men som ”tur” var så var det ”bara” en hjärnskakning som hade satt sig på balansen. Läskigt när man inte känner igen sitt barn, och vi fick i 2 dygn springa bakom honom som en tok för att han inte skulle ramla och slå sig igen. Dom kan verkligen skrämma livet ur oss dom små liven, men man ska aldrig klandra sig själv (ibland lättare sagt än gjort) dom är så otroligt snabba, även fast man är precis bredvid kan man missa. Tur att det gick bra för er! Hoppas ”klättermajan” håller sig lugn nu 🙂
Vad obehagligt tur det gick bra!
Ibland har man nog lite änglavakt, eller vad tror du?
Fin blogg du har! Kika gärna in min. Kram
Ja det tror jag verkligen! 🙂
Fy så otäckt! Vilken tur att allt gick bra.
Usch då otäckt! Thiara gjorde nästan samma sak när hon var strax över året. Dök med huvudet rätt ner i golvet från en fåtöljs armstöd. Det blev ambulans och övernattning på sjukhus för att hålla koll på hjärnskakningen. Jag vågade knappt låta henne gå själv sen, fy så rädd man var! Om hon lärde sig nåt av det, nej hon klättrade på den där jäkla fåtöljen igen sen! Haha. Skönt att det gick så bra med Junielle ändå. Kram <3
Ja så dem skräms de små, och inte lärde sig Junielle något av det heller. Hon klättrade upp på stolen det första hon gjorde när vi kom hem igen… suck! 🙂
Fy så hemskt :(. Tur ändå att det gick bra 🙂
Men Gud vad hemskt!!! Vad skönt att hon mår bra!’ Herregud jag storbölar!! Vad stark du var! ??? det viktigaste är att hon mår bra!!
Ja fy, man blir ju själv så skör när det händer dem små något! 🙁 <3
Usch så obehagligt, skönt att det gick bra!! Nästan exakt samma sak hände min äldsta dotter för ett år sedan, när hon var 1,5 år. hon ramlade baklänges från en stol rakt ner i golvet och svimmade av om vartannat. Det är det vidrigaste jag varit med om, och då var jag ändå med om en frontalkrock bara två veckor före det. Man tänkte ju att nu är det kört, men när ambulanspersonalen kom så konstaterade de att läget var lugnt och att vi kunde åka till sjukhuset OM VI VILLE (vilket vi såklart ville). Och allt gick bra, skönt nog. Dock hände samma sak igen i somras då hon ramlade i duschen och svimmade av, fortfarande hönsig efter allt det där, fastän det gick bra. Fy alltså, vill aldrig vara med om något sånt igen!
Ja det är verkligen hemskt, så skönt att det gick bra för er med. <3